.

Sitter och skriver uppsatsen "Mina nio skolår" och trots att jag bara kommit till ettan känner jag mig inte lika stressad längre.
Men vad mycket minnen det kommer upp när jag skrev om ettan, jag kom på ett drama som jag och min kompis Emelie kom på att vi skulle göra..

Ur Mina nio skolår:

På rasterna hösten då jag gick i ettan kom jag och min kompis Emelie på att vi skulle göra ett drama om Skönheten och Odjuret. Vi härmade allt de gjorde i filmen och övade varje rast för att vi någon gång skulle kunna visa upp det i skolan för våra klasser.
Men efter bara två övningar själva kom massor av andra tjejer från våra klasser och ville vara med och självklart fick de det. Tillslut var vi ungefär tio tjejer, bortsett från Emelie och mig, som varje rast tog på sig ytterkläderna så fort vi kunde och sprang ut till en del av skogen där vi alltid hade våra övningar.
Emelie spelade skönheten Belle och jag spelade Odjuret och Belles pappa. Tre av dem tjejerna som var med i pjäsen spelade de tre tjejerna som är superkära i Gaston, killen som vill gifta sig med Belle. En av de tre tjejerna var Isabell. Hon satt varje rast på en omkullvält stock och sjöng en kärlekslåt till hennes älskade Gaston.
Den här pjäsen övade vi på varje rast i ungefär ett halvår. Så när vintern kom och vi skådespelare hade på oss täckbyxor så kom jag på att i början av filmen går något fel i en av Belles pappas uppfinningar och han tappar byxorna. Det här var ju chansen att få vårt drama extra likt filmen utan att behöva tappa sina vanliga byxor. Så när vi kommer till scenen då Belle springer till sin pappa och han ska tappa byxorna i filmen, så drar jag ner mina täckbyxor och säger min replik ”Nej, det funkar inte! Nu ger jag upp den här uppfinningen!”
Alla tjejer runt omkring mig kommer av sig i sina repliker börjar skratta och Emelie som stod bredvid frågar förvånat ”Julia, varför drog du ner täckbyxorna, det är ju kallt ute” ”Ja, men Belles pappa tappar ju byxorna i filmen”. Då förstod Emelie och vi började skratta minst lika mycket som de andra tjejerna, om inte ännu mer.
När vi övat såpass mycket att vi kunde hela dramat utantill så var det den kommande rasten dags för genrep. Men då kom de duktiga regissörerna Julia och Emelie på det stora problemet i hela pjäsen. Vi hade glömt något. Belle och Odjuret pussar varandra! Hur skulle det gå? Det var ju viktigaste scenen i hela filmen, tyckte vi, den kunde vi ju bara inte skippa i vår pjäs. Jag och Emelie tog oss varsin tankeställare och nästa rast, vid genrepet, visste vi hur det skulle bli.
Hela pjäsen spelades en sista gång som repetition, när ”pusscenen” ska äga rum tar jag och Emelie våra händer och sätter framför munnen sen sätter vi händerna mot varandra och vi fick till pusscenen utan att behöva pussa varandra på riktigt!
Tiden kom då vi skulle spela upp dramat, men ALLA fegade ur, inklusive jag och Emelie, så Emelie och jag gick hem efter skolan och spelade upp dramat för våra mammor istället. Det blev inte riktigt som vi tänkt med bara två skådespelare, men vi fick många applåder och mycket skratt under själva dramat. Hemma blev det i alla fall en succé.


Haha, detta kommer jag verkligen ihåg. Allt, det känns som om det var igår. Ta mig tillbaka till tiden (a)